Det explosiva fallet med Danske Banks visselblåsare
Det numera ökända Danske Bank-fallet från 2018 fick stor uppmärksamhet i pressen efter att nyheten om penningtvättssystemet kom fram, men en anställd avslöjade det långt tidigare. I den här artikeln berättas historien om Howard Wilkinson som talade om det pågående missförhållandet på den danska bankens estniska filial, inklusive en diskussion om aspekter som är gemensamma för erfarenheten hos många som bestämmer sig för att träda fram.
Den långa vägen till att bli hörd
Wilkinson rapporterade först den misstänkta verksamheten konfidentiellt 2013. Detta var relaterat till ett Londonkonto som flyttade miljontals dollar utan att rapportera några inkomster eller tillgångar, vilket senare blåste upp som ett av de största penningtvättssystemen som någonsin avslöjats. Wilkinson fortsatte att slå larm om relaterade frågor, tillsammans med Estlands tillsynsmyndigheter som skickade sex brev till sina danska motsvarigheter om filialen mellan 2007 och 2014.
Danske Banks tjänstemän försäkrade Wilkinson och de danska myndigheterna att situationen skulle åtgärdas. Detta skedde inte, vilket resulterade i en skrikmatch vid ett möte med Europeiska bankmyndigheten 2013. Så småningom visade en intern utredning som Danskes ledning använde för att blidka Howard Wilkinson ingenting användbart.
Upptrappning
Atmosfären inom filialen försämrades när Wilkinsons larm inte hördes. Danske Banks ledning hade viktigare saker att göra och rapporten väckte inte den uppmärksamhet som den förtjänade. Medarbetarna på den estniska filialen blev fientliga och uppges ha insisterat på att de inte är poliser och att det inte var deras uppgift att övervaka bedräglig verksamhet. I början av 2014 trängde sig sedan estniska tjänstemän in på kontoret utan tillstånd från Köpenhamn och producerade en svidande 340-sidig rapport med detaljerade överträdelser.
Detta föranledde den ovannämnda interna utredningen, som Wilkinson till en början såg som lovande. Efter en två månader lång undersökning fick han via telefon veta att rapporten hade urvattnats under påtryckningar. Den förblev ett utkast, som aldrig skulle komma att ses av Danmarks banktillsynsmyndighet. Wilkinson fick senare veta av en kollega att ledningen hade lyssnat på hans samtal med revisorerna. Detta ledde till att han avgick i slutet av 2014, men inte innan han informerade bankens riskchef om att han skulle informera myndigheterna om vad han hade avslöjat om de inte gjorde det själva.
Upplösning
Det skulle dröja drygt två år innan nyheten kom ut, och den rapporterades först av den danska tidningen Berlingske 2017. Danske Bank hade utan framgång försökt sälja den estniska filialen, innan den stängdes helt och hållet 2015. Utredare avslöjade att filialen hade hanterat 200 miljarder euro i i stort sett misstänkta transaktioner. Vid det laget var dock spåret kallt och det gick inte att fastställa vem som ägde de bedrägliga kontona.
Wilkinsons berättelse är påfallande bekant och speglar många andra modiga personers berättelser. Många anmäler först internt och uppmärksammar ledningen på missförhållandet flera gånger, men utan resultat. Det är inte bara det, utestängning från arbetskamrater är också en vanlig företeelse, liksom den skrämsel som han upplevde som ett resultat av att han blev övervakad. Detta leder ofta till uppsägningar, vilket observerades i detta fall. Detta är inte bara skadligt för välbefinnandet hos de personer som slår larm, utan även för de företag där missförhållandet har inträffat. Danske Bank drabbades av ett förödande slag mot sin aktiekurs och sitt rykte till följd av skandalen.
