Frågan om ekonomisk kompensation för visselblåsning
Tanken på monetär kompensation kan verka kontraintuitiv till en början, men forskning från Dyck et al (2010) visade att det inte verkar leda till ett överdrivet antal oseriösa stämningar. De föreslår att ersättningen ska vara direkt kopplad till storleken på det bedrägeri som avslöjats. Detta tillvägagångssätt har fungerat i USA, förmodligen för att det sänker den höga personliga kostnad som är förknippad med visselblåsning.
En anledning till EU-direktivet om visselblåsning (2019) är att åtgärda den inneboende maktobalansen mellan organisationer och individer, eftersom de förra har en mycket högre tvångskapacitet. Ekonomisk kompensation är dock inte en del av direktivet. Det återstår att se om detta kommer att ändras med ytterligare lagstiftning, men företag kan själva bestämma om de vill uppmuntra visselblåsning på detta sätt, och även varför det är värdefullt för företaget att skydda dem.
Detta problem beror sannolikt på att många länder i Europeiska unionen (och utanför) fortfarande har en negativ inställning till visselblåsning, för att inte tala om tanken på att kompensera enskilda personer för detta. I många fall ses visselblåsning mer som ett verktyg för att vädra falska klagomål och/eller utöva påtryckningar på enskilda personer. Samtidigt innebär visselblåsning stora personliga kostnader för dem som slår larm, eftersom många sådana personer till slut lämnar sina anställningar på grund av negativa effekter på deras personliga välbefinnande och arbetsliv, även om ingen vedergällning har ägt rum i sig.
För att uppmuntra organisationer att inkludera monetära kompensationssystem i sina visselblåsningslösningar måste konversationen kring denna praxis förändras. Tills visselblåsning ses som en fördelaktig praxis är det troligt att ett antal stater och organisationer i EU kommer att fortsätta att åsidosätta denna fråga. Därför är det viktigt att fortsätta föra samtal om detta och andra kontroversiella ämnen som rör visselblåsning.
Läs mer:
Dyck A, Morse A, Zingales L (2010) "Who blows the whistle on corporate fraud?". The Journal of Finance 65(6):2213-2253
